S/Y LUSEN

Archive for the ‘Okategoriserade’ Category

Vi fick ju en ganska risig start i Vientiane. Jag låg magsjuk 3 dagar och Fredrik hade feber. Men vi hann ändå se en del av huvudstaden, som defintivt måste vara jordens lugnaste huvudstad både folk och bilmässigt. Det märks att Laos har varit franskt en gång i tiden. Baugetter, bakverk och franska kolonialhus finns lite överallt.

Vi bokade in oss på en buss för att ta oss upp till Luang Prabang i norra Laos och vi hade läst på nätet att det var ca 8tim buss resa. Att det sen visade sig vara den absolut värsta i sitt slag, vad det gäller krokigt och slingrigt hade vi inte räknat in. Ena kurvan hann knappt avslutas innan nästa påbörjades och chauffören som var värsta rallyföraren tutade konstant för att tala om vår framfart runt varje kurva och samhälle vi dånade förbi. Ska också tillägga att det var en helt fantastisk resa vad det gäller utsikten, blir lite motsägelsefullt dethär, men så är det. Hade jag inte tagit åksjuketablett hade jag nog inte brytt mig om utiskten från bussen, men att åka genom bergsbyarna och se hur folk lever och dessutom alla storslagna berg runt omkring var väldigt fint. Fast vi var mer än tacksamma att vi kom fram levandes efter 9timmar och bestämde direkt att denna bussresa gör vi inte om. Så vi gick raka vägen in och bokade flygbiljett för att ta oss tillbaka till Vientiaine den 17 nov eftersom vi ska flyga därifrån vidare till Ho Che Min City den 18nov.  Nog om bussresan…

En av anledingarna till att vi skulle upp hit till Luang Prabang var för att vi bokat in oss på elefant trekking. (något som jag haft på min ”to do list”sen länge ) Vilkent upplevelse det blev!!! Sammanlagt har vi nog suttit på elefantryggen i 3-4 timmar, vilket känns i häcken kan jag lova!  Vi valde en tur som heter ”live like a mahut” och fick följa hur elefantskötarna jobbar tillsammans med sin elefant  i 1,5 dygn. Vi fick lära oss dom ord som behövdes för att få dom att gå framåt, svänga hö/vä, stanna och för att komma upp på dom. Gick inte så himla bra första gången jag satt däruppe och min elefant bara lunkade iväg helt på eget bevåg och jag kom inte ihåg ett ord mer än vänster, vilket den struntade i fullkomligt! Efter lite övning gick det bättre, fast man märker att elefanten lyssnar mest och troligen helt på sin skötare oavsett om han sitter bakom en på ryggen eller går vid sidan om. Dom är så totalt fästa vid varann och det är något man förstår när man ser dom tillsammans. Den elefanten jag hade och hans skötare hade jobbat ihop i 10år. Under hela vår vistelse har vi haft en egen guide som kunde väligt bra engelska och som har tolkat och följt oss överrallt. På eftermiddagen när vi var klara mer vår elefantbit fick vi åka longtailboat på Nam Kaw river som är en biflod till Mekong bort till ett vattenfall där vi kunde bada i dom olika naturliga poolerna som fallet bildat. Kallt uppfriskande och väldigt skönt efter turen på elefantryggen. 

Middagen den kvällen blev serverad på lodgen där vi bodde. Förrest fritterat sjögräs med vitlök,chili och sesamfrö. Något som äts ofta som snacks. Tyckte själv det smakade hyffsat ok även om Fredrik rynkade en del på näsan. Därefter kom det in nån klar soppa med några blad i, smakade mest som kokt vatten som man låtit bladen dra i. Den var jag benägen att hålla med Fredrik att den inte var någon höjdare. Men sen kom varmrätten in och det var helt ok tradionellt fläsk med lök och nudlar med kyckling. Så vi kunde lägga oss mätta och belåtna även den kvällen.

Dagen efter var det uppstigning kl 6.15 för att gå ut i djungeln för att möta elefanterna  som tillbringar natten med att äta och sova långt in i djungeln där det finns gott om mat. Det var gryning och flodfolket var redan igång med att samla sjögräs och fiska med sina runda nät som dom kastar ut från sina träkanoter. Vi promenerade med vår guide vägen vi gått dagen innan med elefanterna i ca 45min – 1 timme. Sen fick vi vänta där för han visste inte säkert vilket håll dom skulle komma ifrån. Vi satt nog där och väntade ytterliggare 45min innan vi hörde Mahuternas rop och uppmaningar till sina elefanter och så plötsligt dök dom upp runt kröken. Vi fick återigen klättra upp och sitta bakom öronen på dessa stora djur för att sen ta oss ner till floden och bada, tvätta och skubba dom. Hur kul som helst.

Sen var det äntligen dags för frukost för vår del och då hade klockan redan hunnit bli 10.  Det var dags att lämna elefantcampen och ta sig tillbaks till Luang Prabang, vilket vi valde att göra med kajak längs floden. Fredrik och jag i en dubbelkajak och vår guide i en enkelkajak. En dryg 3timmar tur blandat med forsar och annat kul.

 Det som verkligen berör en är folket som lever och bo vid floden. Dom jobbar från grying till skyming på sina små odlignar, plockar sjögräs i floden och fiskar. Hela familjen hjälps åt. Husen består mest av fyra pålar ett golv och vasstak och maten tillagas över öppen eld. En del hade väggar på sina hus men långt i från alla. Det mesta sköt vid floden. Vår gudie berättade att varje bybo får en bit land att odla på gratis, men om någon från en annan by vill bosätta sig i grannbyn eller annat ställe får den personen betala sin jordlott. Intressant sett att se till att folket stannar kvar i byarna. För några pengar har dom inte. Inte mycket iaf.

Det blev ett långt mail men jag hoppas ni orkar läsa allt….

Natten mot söndagen lämnade vi Hua Yang med buss upp till Bangkok för att ta flyget upp till Udontani i norra Thailand kl 7 på morgonen. Till att  börja med så hade vi väl inte gjort bästa upplägg för nattfärden med tanke på att lördagens utgång resulterade i kareokee till framåt 3 på morgonkvisten. Trodde aldrig att man kunde ha så kul på en ”pub” (liknar mer ett garage) i Hua Yang.  Hur som helst… Från Udontani blev det buss till gränsen mot Laos och där var det en del pappersexercis för att få visum o komma in i landet.

Visumfix vid gränsen till Laos

 Vidare med Tuk Tuk  dom återstående 2milen för att komma till Huvudstaden Vientiane. Vi checkade in på ett hotell i mindre god klass men som funkar ok. Laos är betydligt fattigare land än Thailand och det märks tydligt. Huvudstaden känns som en småstad vilket iof är väldigt skönt. Här drar tanterna runt på sina kärror med rishattar på huvet, dom små barnen hänger bak på ryggen i tygskynken och det är allmänt skön stämming. Vi ville ju utnyttja vår tid i stan och passade på att kika runt. Åt lunch på en lokal restaurang och frågade oss runt angående ett spa hos munkarna där man bastar örtångbastu och får massage efteråt.

Laoitiskt spa på tempelområdet

Vattenånga stiger upp genom golvplanken

 Att vi vid det laget inte hade sovit särkilt mycket på 1,5 dygn tänkte vi inte på eftersom nyfikenheten tar överhand. Vi hittade vårt spa, en trähydda på pålar inne på tempelområdet strax utanför Vientiane. Man eldar under huset i en stor plåt tunna som är fylld med vatten och olika örter, där vattenångan sen stiger upp genom golvet in i den såkallade bastun. Sikten där inne är lika med noll. Men det var väldigt behagligt med dom 60 graderna som temperaturen var. I pauserna fick man dricka varmt ört te, fast vi hade nog föredragit kallt vatten men det fanns inte. Efter 2 turer i bastun kände vi oss ganska spaka i kroppen och fick vila en stund innan det var dags för 1timmes helkroppsmassage.

Varmt ört te dricks mellan bastupauserna

Kontentan av det hela blev 2 fullkomligt slut svenskar som nätt o jämt tog sig tillbaka till hotellet. Där jag (Mie) har tillbringat hela kvällen och natten som en ostkrok runt den Laoitiska toan. (Maten vi åt tidigare på dagen var troligtvis inte den bästa, och med förlite sömn, förmycket bastu och all massage där man tryckt igång en massa punkter på kroppen blev det förmycket. Fredrik klarade sig bättre igår, men ligger efter på både mat och sovkontot så idag har han 38,5 i feber, träningsverk efter massagen och ingen matlust. Vi ligger båda nerbäddade på hotellrummet. Men hur eller hur så var det i allafall en fantastisk upplevelse med bastun och massagen även om resultatet kunnat vara bättre.

Febrig Fredrik

Vi har även tagit ut vår första miljon på banken… i kip som valutan heter. 10.000 kip =1 USD så det blir stora buntar med sedlar man går omkring med.

Har nu efter snart två månader börjat få grepp om hur saker och ting fungerar här i Thailand, och det är inte alltid precis som man är van vid från våra trakter.  Vi har vid ett par tillfällen gett oss iväg från Haui Yang för att söka äventyr och spänning i andra delar av landet. Detta har skett med allt från tåg och buss till moppe och tuktuk. Vi kan börja med tåget, vill man åka direkt här från byn så finns det bara ett tåg att välja på, 09:18 mot Bangkok. Ja,  09:18 har det nog aldrig lämnat perrongen, i alla fall inte med oss ombord, snarare 10:30-10:45. Bara en dryg timme försenat i snitt, funkar bra i Thailand men skulle nog inte gillas i sverige. Mer än en ansvarig chef,VD eller politiker skulle ha mycket att förklara för kvällstidningarnas reportrar. Varför blir det då så här, jo tåget startar nere i Phuket, 550 km söderut, på kvällen nån gång och när det kommit hit upp så har man helt enkelt tappat bort nån timme på vägen. Kan ha varit någon ko som stod i vägen eller faktiskt en marknad oxå. Hörde häromdagen någon berätta att när dom åkte med tåget så fick det stanna för att det var fullt med folk på spåret, visade sig att den lokala marknaden hade ont om plats så någon fick ha sin vagn uppe på spåret. Ombord på tåget är det oftast någon form av kaos, fullt med folk och massor av försäljare.Dessa travar fram och tillbaka i gångarna bärandes på allsköns matartiklar medans dom formligen skriker ut sina finfina erbjudanden som en annan inte förstår ett smack av. Att sen thaländska kvinnor har nån form av inbyggd megafon gör inte saken bättre, man hör dom redan när dom kommer i vagnen innan. För övrigt så åker alla thailändare gratis på tågen för det har kungen bestämt, skulle inte kungen hemma kunna bestämma lite såna bra saker någon gång ?

En annan gång skulle vi åka fin VIP-buss upp från Phuket och hit, det var oxå lite anorlunda. Bussen gick samma sträcka som tåget, Phuket till Bangkok, biljett får man köpa för hela sträckan oavsett var man tänker hoppa av. Bussen gick klockan 18.00 och vi beräknade själva att det skulle ta ca 7 timmar att åke de 55 milen upp till Huai Yang. Vi ville förbereda personalen på att vi tänkte stiga av mitt i ingenstans klockan 01:00 på natten, så vi började prata med bussvärdinnan, ja dom hade faktiskt en sådan. Två chaufförer, en värdinna och en som lastade bagaget och sen var nästan bussen full. Hur som helst så förklarade vi för värdinnan att vi ville stiga av i förtid och i vanlig ordning så förstod hon inte mycket av vad vi sa, så snart hade vi en hel hop med folk som skulle hjälpa till. Detta samtal skulle aldrig kunna återges i text men efter att Mie dragit med sig nattchauffören till en karta så var iallafall han helt på det klara med vart vi skulle och vi fick t.o.m den internationella tummen upp och då är väl saken klar, eller ? Ankomsttiden var beräknad till klockan 04:00 vilket inte riktigt stämde med våra planer, återigen fick vi gå en match med hela högen, bussen kommer till Bangkok kl 06:00 och det är 35 mil mellan Bangkok och Haui Yang. Detta försökte jag förklara att det var lite orimligt, men då blev en äldre man nästan lite sur och sa att deras bussar kör minnsan i 120 km/h så det stämde visst. Ok, tänkte jag i Thailand hinner man dubbelt så långt på två timmar även om man kör i 120 km/h, sen ringde jag och bokade en taxi till klockan 02:00 iallafall. En taxi som sen aldrig dök upp heller, vi lyckades dock ringa och väcka upp en annan som kom efter en stund, känns bra för man vill helst inte gå genom hela byn mitt i natten, det är ett par kilometer plus att man passerar ungefär 2 miljoner hundar på vägen.

Tar en kortis om trafiken oxå, här nere kör man precis som man vill , omkörningar gör man på den sida som är ledig, alltså kan det bli både in och utsida. Behöver man flytta en ko så tar man den på flaket av sin pickup, inga problem. På motorvägen har man inga fina planskilda avfarter och korsningar utan man lägger bara in lämpliga ställen för U-svängar mellan varven, så man kan ta sig över till den andra köriktningen. Det blir alltså så att ska du svänga av motorvägen till höger så får du köra förbi avfarten fram till nästa godkända U-sväng , vända där och sen svänga av till vänster när du passerar den avfarten som du ville till. Observera att dom har vänstertrafik när ni försöker förstå vad jag just skrev.

Slutsatsen är att det är lite anorlunda men det är ju å andra sidan anledningen till att man åker hit.

På Phi phi island var vi iväg på heldags snorklingtur med speedboat. Jag har aldrig varken snorklat eller dykt så det var en helt fantastisk upplevelse att få simma omkring på det olika ställena med alla ”akvariefiskar” Precis när jag kom i vattnet första gången fick jag se en hyffsat stor bläckfisk, tyvärr hade jag inte fått med mig kameran ner och Fredrik hade redan paddlat iväg på annat håll med videokamerna. Det är verkligen en helt annan värld man kommer till. Så jag kan tänka mig att dom som dyker kommer ännu närmare denna underbara värld. Tyvärr så var inte korallerna så fina, botten såg mest död ut. Kan säkert ha att göra med alla turister och båtar som dagligen körs runt. Nu är det ändå lågsäsong men jag tyckte ändå det var väldigt mycket båtar och folk på alla ställen. Vi hade ändå tur som låg nån timme efter den dagliga ruschen så dom flesta hade redan åkt ifrån när vi kom.  

Akvariefiskar på riktigt!

Både på Railay beach och Monkey Island såg vi apor. Glasögonapan (som jag inte kommer ihåg vad den heter egentligen, men den kallas även så) Såg vi på Railay, dom är väldigt skygga och äter enbart blad, oehört söta små filurer. Medans Makaerna var väldigt oskygga och åt allt som kom i deras väg. Punktliga var dom oxå varje dag halv 4 kom dom ner från djungeln till Railays finaste strand PhraNang då dagens försäljning av grillade majskolvar, kycklingspett, kokosnötter mm börjat ebba ut och papperskorgarna var fulla med rester.

Nu är vi tillbaks i lugnet i Hua Yang (trodde vi) igårkväll bröt helvetet lös. Det åskar mycket så det är vi vana vid men det brukar oftast hålls sig på lite avstånd. Jag är dessutom inte åskrädd, men igår var det så t.o.m jag tyckte att nu räcker det! Det åskade från alla håll o kanter rakt över huvet på oss, så hela huset utan att överdriva skakade. (Hade inte varit läge o ha Jennie här) och inte ville det dra vidare heller. Någongång framåt 2-3 i natt flyttade det sig för att komma tillbaks igen i morse vid 6-tiden. Regnet har vräkt ner enda sen kl 18 igårkväll och tur är väl det, för någon brandkår i byn finns inte, om det nu skulle börja brinna. Några som däremot älskar örsegenet är grodorna vakten Aonan skakar bara på huvet när jag gick ut i morse med min kamera för att filma oväsendet. (Kan säga att det hörs betydligt högre i verkligheten, men det fattar ni nog) Fick inte syn på dom och vågar inte trampa runt i gräset för ormarna. Men dom hörs…grodorna alltså!

Apropå ormar så höll vi på att köra över en grön mamba på väg till gymet idag men den klarade sig. Vi vände runt moppen o körde tillbaks o tittade på den. Dom ser ut som ett långt alldeles limegrönt kraftigt grässtrå, den var väl 50-60cm lång o gillade inte alls vårt sällskap utan ringlade iväg med överkroppen rest 10-15 cm. Man får passa sig för dom rackarna för dom kan vara rejält giftiga. Finns 2 sorter här och den med brun svanstipp ska man vara x-tra försiktig med. Här säger byborna att alla ormar som har brunt på sig är giftiga men det är lika bra o hålla avstånd till alla typer av ormar.

Sitter på en bar i södra Thailand och tänkte bara skriva en kortis. Vi kom igår ner till phiphi öarna efter att ha varit i klätterparadiset Railey beach i 4 dagar, varken mie eller jag är ju några klättrare så vi lämnade berget till aporna och de andra som oxå ville klättra. Halvön railey var helt ok med ett par finfina stränder och en lite sämre men där var det desto bättre på kvällarna så det jämnade på något sätt ut sig. Vi hade förbokat en alldeles för dyr bungalow för 3 dagar men trivdes så bra så det blev en extradag till slut, vi konstaterar snabbt att det blir mycket dyrare när man lämnat trygga Huayang och gett sig ut på resande fot igen. Både boendet och maten är betydligt dyrare här nere i turistorterna än vad det är i mellersta delen av landet där vi varit mest.

Igår drog vi vidare ner till phiphi island, en av dom öarna som drabbades riktigt illa av tsunamin 26 december 2004. Av detta syns dock inte så många spår kvar mer än att dom numera har betydligt bättre beredskap om det skulle inträffa igen. Tydligt utmärkta evakueringsvägar upp till bergen och stora sirener som ska tjuta för att varna alla i god tid (förhoppningsvis). Phiphi är en jättefin ö men ändå bara en i mängden på något sätt, man blir väl mätt på detta antar jag. Imorgon ska ut hela dagen och åka på snorkelsafari till 6-7 olika ställen runtomkring, för första gången ska få använda våra paddelfötter och cyklop/snorklar som vi fick i julklapp eller om det var födelsedag, kommer inte ihåg. Hur som helst så har vi dragits med dom i 3-4 månader nu och äntligen ska dom få testas på riktigt.

Häromdagen när vi satt på Raliey beach så såg vi en ensam segelbåts ute vid en liten ö, för ett ögonblick så ångrade jag faktiskt att vi inte fortsatte våran segling mot de varmare länderna. Som tur är så är jag inte så mycket för att ångra mig utan hoppar istället glatt vidare på andra projekt istället, så det gick över ganska snabbt.

Nu stannar vi nog här ett par dagar sen lämnar vi nog för att ta oss till antingen Phuket eller en liten ö som heter Raia där vi oxå ska kunna snorkla direkt från stranden. Sen blir det nog till att ta oss norrut för att vila upp oss lite innan vi ska ta itu med Elefanterna i Laos och även en tur genom Vietnam.